Flyttis
Imorgon flyttar jag över saker till Natta. Känns läskigt, spännande, laddat liksom.
Också oroligt eftersom att jag inte vet om jag kommer få något jobb eller ens pengar pga att jag haft så otroligt mkt frånvaro på sista tiden i skolan.
Men men, jag skall fixa det och få mina himla pengar.
Annars får jag betala med mina savings, e cool iaf till sommarn. Måste söka sommararbete också.
Bara massa massa måsten, aaargh...
Jaja, så sjuuuuuuukt skönt med sportlov :D
Ska jag bara vara med vänner.
Jag orkar inte med killar längre. Varför skall allting genast urarta till någonting seriöst? varför kan jag inte bara restera kall och villig att vara ensam? Varför måste jag jämt söka mig till någon som alltid, alltid blir fucking kär i mig?
Man skall väl egentligen inte klaga... vissa kan väl aldrig hitta sånt. Men jag då? Har inte jag möjlighet att bli kär jag med?
Okej, den här killen är inte kär i mig. Made it very clear, men det går ändå inte att ägna sig åt oseriöst nöje. Typ som nån att bara se på film med, att bara gå och skjuta paintboll och bowla med. Allting gör så att jag växer i ögonen på honom, och jag vill det samtidigt som att jag inte vill det. Jag vill vara respekterad och omtyckt, men inte älskad. Jag har fått nog!
Natta och jag ska dissa män!
De räcker inte till! Man får någon sorts konstig uppfattning och att kärlek är the salvation och det är fel!
Natta vi visar världen vår nya insikt, fuck guys and fuck 'em hard!
Också oroligt eftersom att jag inte vet om jag kommer få något jobb eller ens pengar pga att jag haft så otroligt mkt frånvaro på sista tiden i skolan.
Men men, jag skall fixa det och få mina himla pengar.
Annars får jag betala med mina savings, e cool iaf till sommarn. Måste söka sommararbete också.
Bara massa massa måsten, aaargh...
Jaja, så sjuuuuuuukt skönt med sportlov :D
Ska jag bara vara med vänner.
Jag orkar inte med killar längre. Varför skall allting genast urarta till någonting seriöst? varför kan jag inte bara restera kall och villig att vara ensam? Varför måste jag jämt söka mig till någon som alltid, alltid blir fucking kär i mig?
Man skall väl egentligen inte klaga... vissa kan väl aldrig hitta sånt. Men jag då? Har inte jag möjlighet att bli kär jag med?
Okej, den här killen är inte kär i mig. Made it very clear, men det går ändå inte att ägna sig åt oseriöst nöje. Typ som nån att bara se på film med, att bara gå och skjuta paintboll och bowla med. Allting gör så att jag växer i ögonen på honom, och jag vill det samtidigt som att jag inte vill det. Jag vill vara respekterad och omtyckt, men inte älskad. Jag har fått nog!
Natta och jag ska dissa män!
De räcker inte till! Man får någon sorts konstig uppfattning och att kärlek är the salvation och det är fel!
Natta vi visar världen vår nya insikt, fuck guys and fuck 'em hard!
skit
Nu känns det som att jag har sumpat skolan riktigt djäva rejält.
Och allt tack vare mina djäkla sömnproblem. Jag kan inte sova! Eller jo, jag slocknade på morgonen och insåg att jag aldrig skulle kunna skriva provet idag, eller göra de där två redovisningarna vi hade. Fan, fan fan!
Grejjen är ju att jag faktiskt har pluggat. Jag kan om islam, jag har gjort samhällsarbetet och jag har gjort låtanalysen i svenska. Sova är en av de bästa sakerna jag vet, och nu är jag inkapabel till det ens.
Jag tror att anledningen till det är för att jag egentligen skulle vara stålmannen. Liksom stålmannen behöver inte sova jättemycket. Men jag tror liksom inte på hela den här "rädda mänskligheten" grejen... en annan dag liksom.
Jag tror mer på att förhindra lidandet som finns.
Den här världen är så sjuk, haha. Västvärlden äter afrikanska länder till middag, det är ju så. Vi tjänar på deras fattigdom. Vafan de har DIAMANTER. Vi snyltar på dem. Det är kolonialiseringens fel. Äckligt. De stackarna trodde att de vita var gudar. Sen så blev de slavar. Well, god's work they say.
Jag längtar till våren. Jag längtar tills jag får ha på mig snygga kläder. Jag längtar till reunion med alla från Thailand trippen. Kommer nog att bli roligt.
Snart är det fredag i alla fall. Ska festa i helgen, one thing 4 sure.
Röksugen.
Jag är meningsfull.
Och allt tack vare mina djäkla sömnproblem. Jag kan inte sova! Eller jo, jag slocknade på morgonen och insåg att jag aldrig skulle kunna skriva provet idag, eller göra de där två redovisningarna vi hade. Fan, fan fan!
Grejjen är ju att jag faktiskt har pluggat. Jag kan om islam, jag har gjort samhällsarbetet och jag har gjort låtanalysen i svenska. Sova är en av de bästa sakerna jag vet, och nu är jag inkapabel till det ens.
Jag tror att anledningen till det är för att jag egentligen skulle vara stålmannen. Liksom stålmannen behöver inte sova jättemycket. Men jag tror liksom inte på hela den här "rädda mänskligheten" grejen... en annan dag liksom.
Jag tror mer på att förhindra lidandet som finns.
Den här världen är så sjuk, haha. Västvärlden äter afrikanska länder till middag, det är ju så. Vi tjänar på deras fattigdom. Vafan de har DIAMANTER. Vi snyltar på dem. Det är kolonialiseringens fel. Äckligt. De stackarna trodde att de vita var gudar. Sen så blev de slavar. Well, god's work they say.
Jag längtar till våren. Jag längtar tills jag får ha på mig snygga kläder. Jag längtar till reunion med alla från Thailand trippen. Kommer nog att bli roligt.
Snart är det fredag i alla fall. Ska festa i helgen, one thing 4 sure.
Röksugen.
Jag är meningsfull.
funtar
Även fast den här bloggsidan och allt är väldigt bra, så föredrar jag min andra, som tyvärr är nedlagd för tillfället. Den var som en riktig dagbok...
Just nu tänker jag, eller drömmer jag om att jag skulle vilja ha talanger.
Kunna sjunga, spela bättre gitarr än vad jag gör, spela fiol (varför slutade jag för? juste, jag sög!), kunna skriva bättre, förmågan att vara så där ytterst speciell på ett vackert sätt, kunna måla och rita bättre.
Allt detta (förutom det med vacker och speciell) är bara hobbies. Meningslösa hobbies av sidor som jag ändå inte underhåller hos mig själv. Hela min uppväxt har jag fått höra att jag är kreativ, men det har runnit bort från mig lika snabbt som lusten att gå i skolan. Kanske, när jag får vara ensam och lycklig i andra delar av världen kanske jag orkar och har tid och lust att finna dem igen. Speciellt skrivandet, som var sådär vitalt för mig. Det är även det som har försvunnit mest hos mig. Även om jag aldrig skrev sådär uppmärksammat bra (förutom när det verkligen kom till kritan, som i och med skolarbeten) så fick jag ändå ur mig det jag ville få sagt.
För att helt byta ämne...
Ibland tänker jag på hur djäkla fel mina lärares liv måste ha blivit. De är alltid tjuriga och missunnsamma. Om man fått ett bra betyg så får man inte bli för glad, för man måste ju fortsätta kämpa lika hårt, man kan minnsann inte lita på att man skall kunna surfa på den gången inte. Och när man fått ett skitdåligt betyg (eller ett lägre än det man anser sig förtjäna) då får man inte bli för ledsen, man kan ju kämpa mer nästa gång helt enkelt, dessutom hör det inte till deras arbetsuppgifter att bry sig om eleven, nej deras arbete är tydligen endast att göra elevens liv förfärligt.
Och om eleven har unika behov, som mååånga har, så tar de ändå inte hänsyn. Som min kompis som är sjuk, liksom, hur lätt kan det vara... eller dyslexi, de bryr sig inte. Att de dessutom ser på eleven som att man är 12 år och inte lärt sig knyta skorna ännu, gör det inte lättare. Vi SKA ta eget ansvar över våra egna studier och kunna klara av att bära jorden på våra axlar samtidigt som vi ska ignorera det faktum att vi är unga tonåringar som behöver en fritid, det är en självklarhet i gymnasievärlden, detta SKA vi klara av annars är vi faktiskt inte ansvarsfulla.
Men när problemen knackar på dörren och någon av oss har haft otur eller inte klarar av ovanstående krav särskilt bra, då är vi en djäkla böld på deras rumpor, då är vi inkapabla till att ta eget ansvar och om vi verkligen bryr oss så skall vi helst be våra föräldrar ringa och ta över ansvaret från oss, samtidigt som lärarna fortfarande inte bryr sig. Jag menar, herregud, vart har lärare med passion för sitt yrke tagit vägen? Hela den här djävla studieskiten är korrupt! Det känns som att jag hellre skulle äta maskar till middag resten av mitt liv än att bli så inskränkt och bitter. Jag önskar att jag var rik, ekonomiskt oberoende, gud är skyldig mig det, ge mig! Då skulle jag bara resa, resa och jobba, för då skulle jag kunna ge tillbaka av mina skitiga pengar som bara bringar folk olycka.
Det är det som depression är. Depression är pengar! Alla vet det... Man blir deprimerad om man inte har några, man blir deprimerad om man har allt. Jag blir deprimerad av girighet, och de dagar jag inser att jag är lika girig och lika djävla beroende av pengar som alla andra. I slutändan är ingen speciell, det har jag och min grekiske vän kommit fram till.
Det är lustigt när man inser hur lika folk tänker, oavsett vilka delar från världen man kommer ifrån. Man fattar det inte riktigt förrän man upplever det. Alla är vi lika djävla dana, vilket känns både skönt och deprimerande på samma gång. Det är som att man förväntar sig olikheter endast för att man talar olika språk, äter olika mat, har olika idoler.
Jag och min svenske vän talade om hur bra det är att vara en äkta djävla egoist. Det är en ren dygd! på riktigt! Jag menar, det enda som någonsin har och någonsin kommer att existera är DU! Just det, du, du ! Dina ögon är de enda som kommer att se åt dig, dina öron är de enda som kommer att höra åt dig. Aa, fatta vinken, men visst kan det vara så att man lär av andra, men i slutändan står du kvar, som en färdig produkt liksom. Och vad gör den produkten? Jo, den går och dör. Så då kom vi även på att allting är förgäves, allting man bygger upp kommer man ändå dö ifrån. Då är det lika bra att bara leva och softa. Sen vet jag inte hur mycket jag verkligen tror på denna teori av oss, men det är lite skönt, att tänka på, när man bara vill slappna av.
Just nu tänker jag, eller drömmer jag om att jag skulle vilja ha talanger.
Kunna sjunga, spela bättre gitarr än vad jag gör, spela fiol (varför slutade jag för? juste, jag sög!), kunna skriva bättre, förmågan att vara så där ytterst speciell på ett vackert sätt, kunna måla och rita bättre.
Allt detta (förutom det med vacker och speciell) är bara hobbies. Meningslösa hobbies av sidor som jag ändå inte underhåller hos mig själv. Hela min uppväxt har jag fått höra att jag är kreativ, men det har runnit bort från mig lika snabbt som lusten att gå i skolan. Kanske, när jag får vara ensam och lycklig i andra delar av världen kanske jag orkar och har tid och lust att finna dem igen. Speciellt skrivandet, som var sådär vitalt för mig. Det är även det som har försvunnit mest hos mig. Även om jag aldrig skrev sådär uppmärksammat bra (förutom när det verkligen kom till kritan, som i och med skolarbeten) så fick jag ändå ur mig det jag ville få sagt.
För att helt byta ämne...
Ibland tänker jag på hur djäkla fel mina lärares liv måste ha blivit. De är alltid tjuriga och missunnsamma. Om man fått ett bra betyg så får man inte bli för glad, för man måste ju fortsätta kämpa lika hårt, man kan minnsann inte lita på att man skall kunna surfa på den gången inte. Och när man fått ett skitdåligt betyg (eller ett lägre än det man anser sig förtjäna) då får man inte bli för ledsen, man kan ju kämpa mer nästa gång helt enkelt, dessutom hör det inte till deras arbetsuppgifter att bry sig om eleven, nej deras arbete är tydligen endast att göra elevens liv förfärligt.
Och om eleven har unika behov, som mååånga har, så tar de ändå inte hänsyn. Som min kompis som är sjuk, liksom, hur lätt kan det vara... eller dyslexi, de bryr sig inte. Att de dessutom ser på eleven som att man är 12 år och inte lärt sig knyta skorna ännu, gör det inte lättare. Vi SKA ta eget ansvar över våra egna studier och kunna klara av att bära jorden på våra axlar samtidigt som vi ska ignorera det faktum att vi är unga tonåringar som behöver en fritid, det är en självklarhet i gymnasievärlden, detta SKA vi klara av annars är vi faktiskt inte ansvarsfulla.
Men när problemen knackar på dörren och någon av oss har haft otur eller inte klarar av ovanstående krav särskilt bra, då är vi en djäkla böld på deras rumpor, då är vi inkapabla till att ta eget ansvar och om vi verkligen bryr oss så skall vi helst be våra föräldrar ringa och ta över ansvaret från oss, samtidigt som lärarna fortfarande inte bryr sig. Jag menar, herregud, vart har lärare med passion för sitt yrke tagit vägen? Hela den här djävla studieskiten är korrupt! Det känns som att jag hellre skulle äta maskar till middag resten av mitt liv än att bli så inskränkt och bitter. Jag önskar att jag var rik, ekonomiskt oberoende, gud är skyldig mig det, ge mig! Då skulle jag bara resa, resa och jobba, för då skulle jag kunna ge tillbaka av mina skitiga pengar som bara bringar folk olycka.
Det är det som depression är. Depression är pengar! Alla vet det... Man blir deprimerad om man inte har några, man blir deprimerad om man har allt. Jag blir deprimerad av girighet, och de dagar jag inser att jag är lika girig och lika djävla beroende av pengar som alla andra. I slutändan är ingen speciell, det har jag och min grekiske vän kommit fram till.
Det är lustigt när man inser hur lika folk tänker, oavsett vilka delar från världen man kommer ifrån. Man fattar det inte riktigt förrän man upplever det. Alla är vi lika djävla dana, vilket känns både skönt och deprimerande på samma gång. Det är som att man förväntar sig olikheter endast för att man talar olika språk, äter olika mat, har olika idoler.
Jag och min svenske vän talade om hur bra det är att vara en äkta djävla egoist. Det är en ren dygd! på riktigt! Jag menar, det enda som någonsin har och någonsin kommer att existera är DU! Just det, du, du ! Dina ögon är de enda som kommer att se åt dig, dina öron är de enda som kommer att höra åt dig. Aa, fatta vinken, men visst kan det vara så att man lär av andra, men i slutändan står du kvar, som en färdig produkt liksom. Och vad gör den produkten? Jo, den går och dör. Så då kom vi även på att allting är förgäves, allting man bygger upp kommer man ändå dö ifrån. Då är det lika bra att bara leva och softa. Sen vet jag inte hur mycket jag verkligen tror på denna teori av oss, men det är lite skönt, att tänka på, när man bara vill slappna av.
Futureplans
Första inlägget och jag känner mig tom på ord. Jag hatar för övrigt bloggar. Men det är inte så konstigt, jag hatar allting.
Vi hade ingen idrott idag för vår lärare var sjuk, booh yeah!
Så nu tänker jag beskriva vad jag har på mig, haha.
På toppen,
en Singha t-shirt. Singha är Thailands godaste öl. Den är i färgen rosa och trycket är dåligt gjort.
On the bottom
Nylonstrumpbyxor i sandfärg + stickade gråa strumpbyxor, fint mönster.
Ovanför detta bär jag korta, svarta shorts med mussepigg knappar.
Ärligt talat, som att någon är intresserad.
Okej veckans låt dårå... : Clint Eastwood - Gorillaz, så djävla grym!
Om man är så cool som jag, vad gör man idag då?
nathing. Kanske läxor, för det börjar bli lite mycket på den där välbekanta "tod do" högen.
Okej jag har ett topic här nu. (jag tjatar om det här ganska ofta iof)
Jag hatar Sverige!
Det är det mest fantasilösa, tråkigaste, färglösa landet jag vet. Kanske för att allting börjar bli så banalt efter 19 år här. Jag saknar Thailand. Thailand är min bebis. Speciellt där jag var... det var underbart!
Nu var inte detta någon svensk turistfamiljesolsemester jag gjorde (nog för att jag catcha lite färg), utan jag volontärade. Det var bäst! Finns inget finare ord för det.
På grund av denna resa vet jag att jag inte vill bli någon gravid hemmafru som bor i Norrland och gungar gungstol medan hon smygröker och sparkar på kattungar, nej nej, jag vill resa.
Jag vill absolut inte jobba och att utbilda mig vidare finns inte på kartan än så länge (ärligt, kom på någonting tråkigare att göra efter tre år på gymnasiet).
Jag har bestämt tre resmål som jag vill åka på, pengar är inte direkt något problem.
Peru, för det verkar intressant. Då skall jag vandra vid Macchu Picchu och jobba med gatubarn.
Sedan Indien, där jag skall vandra och forsränna och allt vad äventyr finns att göra, Himalaya skulle inte vara så dumt det heller. Sedan jobba på barnhem.
Och en sak som jag drömt om sedan jag var åtta, åka till Indonesien eller Malaysia och jobba med orangutanger. Fatta glädje!
Det här är inga drömmar, eftersom en god vän sa till mig att någon vis snubbe hade sagt "drömmar är bara sådant man önskar som aldrig kommer att slå in"... så vi kallar detta... framtidsplaner!
Vi hade ingen idrott idag för vår lärare var sjuk, booh yeah!
Så nu tänker jag beskriva vad jag har på mig, haha.
På toppen,
en Singha t-shirt. Singha är Thailands godaste öl. Den är i färgen rosa och trycket är dåligt gjort.
On the bottom
Nylonstrumpbyxor i sandfärg + stickade gråa strumpbyxor, fint mönster.
Ovanför detta bär jag korta, svarta shorts med mussepigg knappar.
Ärligt talat, som att någon är intresserad.
Okej veckans låt dårå... : Clint Eastwood - Gorillaz, så djävla grym!
Om man är så cool som jag, vad gör man idag då?
nathing. Kanske läxor, för det börjar bli lite mycket på den där välbekanta "tod do" högen.
Okej jag har ett topic här nu. (jag tjatar om det här ganska ofta iof)
Jag hatar Sverige!
Det är det mest fantasilösa, tråkigaste, färglösa landet jag vet. Kanske för att allting börjar bli så banalt efter 19 år här. Jag saknar Thailand. Thailand är min bebis. Speciellt där jag var... det var underbart!
Nu var inte detta någon svensk turistfamiljesolsemester jag gjorde (nog för att jag catcha lite färg), utan jag volontärade. Det var bäst! Finns inget finare ord för det.
På grund av denna resa vet jag att jag inte vill bli någon gravid hemmafru som bor i Norrland och gungar gungstol medan hon smygröker och sparkar på kattungar, nej nej, jag vill resa.
Jag vill absolut inte jobba och att utbilda mig vidare finns inte på kartan än så länge (ärligt, kom på någonting tråkigare att göra efter tre år på gymnasiet).
Jag har bestämt tre resmål som jag vill åka på, pengar är inte direkt något problem.
Peru, för det verkar intressant. Då skall jag vandra vid Macchu Picchu och jobba med gatubarn.
Sedan Indien, där jag skall vandra och forsränna och allt vad äventyr finns att göra, Himalaya skulle inte vara så dumt det heller. Sedan jobba på barnhem.
Och en sak som jag drömt om sedan jag var åtta, åka till Indonesien eller Malaysia och jobba med orangutanger. Fatta glädje!
Det här är inga drömmar, eftersom en god vän sa till mig att någon vis snubbe hade sagt "drömmar är bara sådant man önskar som aldrig kommer att slå in"... så vi kallar detta... framtidsplaner!
