funtar
Även fast den här bloggsidan och allt är väldigt bra, så föredrar jag min andra, som tyvärr är nedlagd för tillfället. Den var som en riktig dagbok...
Just nu tänker jag, eller drömmer jag om att jag skulle vilja ha talanger.
Kunna sjunga, spela bättre gitarr än vad jag gör, spela fiol (varför slutade jag för? juste, jag sög!), kunna skriva bättre, förmågan att vara så där ytterst speciell på ett vackert sätt, kunna måla och rita bättre.
Allt detta (förutom det med vacker och speciell) är bara hobbies. Meningslösa hobbies av sidor som jag ändå inte underhåller hos mig själv. Hela min uppväxt har jag fått höra att jag är kreativ, men det har runnit bort från mig lika snabbt som lusten att gå i skolan. Kanske, när jag får vara ensam och lycklig i andra delar av världen kanske jag orkar och har tid och lust att finna dem igen. Speciellt skrivandet, som var sådär vitalt för mig. Det är även det som har försvunnit mest hos mig. Även om jag aldrig skrev sådär uppmärksammat bra (förutom när det verkligen kom till kritan, som i och med skolarbeten) så fick jag ändå ur mig det jag ville få sagt.
För att helt byta ämne...
Ibland tänker jag på hur djäkla fel mina lärares liv måste ha blivit. De är alltid tjuriga och missunnsamma. Om man fått ett bra betyg så får man inte bli för glad, för man måste ju fortsätta kämpa lika hårt, man kan minnsann inte lita på att man skall kunna surfa på den gången inte. Och när man fått ett skitdåligt betyg (eller ett lägre än det man anser sig förtjäna) då får man inte bli för ledsen, man kan ju kämpa mer nästa gång helt enkelt, dessutom hör det inte till deras arbetsuppgifter att bry sig om eleven, nej deras arbete är tydligen endast att göra elevens liv förfärligt.
Och om eleven har unika behov, som mååånga har, så tar de ändå inte hänsyn. Som min kompis som är sjuk, liksom, hur lätt kan det vara... eller dyslexi, de bryr sig inte. Att de dessutom ser på eleven som att man är 12 år och inte lärt sig knyta skorna ännu, gör det inte lättare. Vi SKA ta eget ansvar över våra egna studier och kunna klara av att bära jorden på våra axlar samtidigt som vi ska ignorera det faktum att vi är unga tonåringar som behöver en fritid, det är en självklarhet i gymnasievärlden, detta SKA vi klara av annars är vi faktiskt inte ansvarsfulla.
Men när problemen knackar på dörren och någon av oss har haft otur eller inte klarar av ovanstående krav särskilt bra, då är vi en djäkla böld på deras rumpor, då är vi inkapabla till att ta eget ansvar och om vi verkligen bryr oss så skall vi helst be våra föräldrar ringa och ta över ansvaret från oss, samtidigt som lärarna fortfarande inte bryr sig. Jag menar, herregud, vart har lärare med passion för sitt yrke tagit vägen? Hela den här djävla studieskiten är korrupt! Det känns som att jag hellre skulle äta maskar till middag resten av mitt liv än att bli så inskränkt och bitter. Jag önskar att jag var rik, ekonomiskt oberoende, gud är skyldig mig det, ge mig! Då skulle jag bara resa, resa och jobba, för då skulle jag kunna ge tillbaka av mina skitiga pengar som bara bringar folk olycka.
Det är det som depression är. Depression är pengar! Alla vet det... Man blir deprimerad om man inte har några, man blir deprimerad om man har allt. Jag blir deprimerad av girighet, och de dagar jag inser att jag är lika girig och lika djävla beroende av pengar som alla andra. I slutändan är ingen speciell, det har jag och min grekiske vän kommit fram till.
Det är lustigt när man inser hur lika folk tänker, oavsett vilka delar från världen man kommer ifrån. Man fattar det inte riktigt förrän man upplever det. Alla är vi lika djävla dana, vilket känns både skönt och deprimerande på samma gång. Det är som att man förväntar sig olikheter endast för att man talar olika språk, äter olika mat, har olika idoler.
Jag och min svenske vän talade om hur bra det är att vara en äkta djävla egoist. Det är en ren dygd! på riktigt! Jag menar, det enda som någonsin har och någonsin kommer att existera är DU! Just det, du, du ! Dina ögon är de enda som kommer att se åt dig, dina öron är de enda som kommer att höra åt dig. Aa, fatta vinken, men visst kan det vara så att man lär av andra, men i slutändan står du kvar, som en färdig produkt liksom. Och vad gör den produkten? Jo, den går och dör. Så då kom vi även på att allting är förgäves, allting man bygger upp kommer man ändå dö ifrån. Då är det lika bra att bara leva och softa. Sen vet jag inte hur mycket jag verkligen tror på denna teori av oss, men det är lite skönt, att tänka på, när man bara vill slappna av.
Just nu tänker jag, eller drömmer jag om att jag skulle vilja ha talanger.
Kunna sjunga, spela bättre gitarr än vad jag gör, spela fiol (varför slutade jag för? juste, jag sög!), kunna skriva bättre, förmågan att vara så där ytterst speciell på ett vackert sätt, kunna måla och rita bättre.
Allt detta (förutom det med vacker och speciell) är bara hobbies. Meningslösa hobbies av sidor som jag ändå inte underhåller hos mig själv. Hela min uppväxt har jag fått höra att jag är kreativ, men det har runnit bort från mig lika snabbt som lusten att gå i skolan. Kanske, när jag får vara ensam och lycklig i andra delar av världen kanske jag orkar och har tid och lust att finna dem igen. Speciellt skrivandet, som var sådär vitalt för mig. Det är även det som har försvunnit mest hos mig. Även om jag aldrig skrev sådär uppmärksammat bra (förutom när det verkligen kom till kritan, som i och med skolarbeten) så fick jag ändå ur mig det jag ville få sagt.
För att helt byta ämne...
Ibland tänker jag på hur djäkla fel mina lärares liv måste ha blivit. De är alltid tjuriga och missunnsamma. Om man fått ett bra betyg så får man inte bli för glad, för man måste ju fortsätta kämpa lika hårt, man kan minnsann inte lita på att man skall kunna surfa på den gången inte. Och när man fått ett skitdåligt betyg (eller ett lägre än det man anser sig förtjäna) då får man inte bli för ledsen, man kan ju kämpa mer nästa gång helt enkelt, dessutom hör det inte till deras arbetsuppgifter att bry sig om eleven, nej deras arbete är tydligen endast att göra elevens liv förfärligt.
Och om eleven har unika behov, som mååånga har, så tar de ändå inte hänsyn. Som min kompis som är sjuk, liksom, hur lätt kan det vara... eller dyslexi, de bryr sig inte. Att de dessutom ser på eleven som att man är 12 år och inte lärt sig knyta skorna ännu, gör det inte lättare. Vi SKA ta eget ansvar över våra egna studier och kunna klara av att bära jorden på våra axlar samtidigt som vi ska ignorera det faktum att vi är unga tonåringar som behöver en fritid, det är en självklarhet i gymnasievärlden, detta SKA vi klara av annars är vi faktiskt inte ansvarsfulla.
Men när problemen knackar på dörren och någon av oss har haft otur eller inte klarar av ovanstående krav särskilt bra, då är vi en djäkla böld på deras rumpor, då är vi inkapabla till att ta eget ansvar och om vi verkligen bryr oss så skall vi helst be våra föräldrar ringa och ta över ansvaret från oss, samtidigt som lärarna fortfarande inte bryr sig. Jag menar, herregud, vart har lärare med passion för sitt yrke tagit vägen? Hela den här djävla studieskiten är korrupt! Det känns som att jag hellre skulle äta maskar till middag resten av mitt liv än att bli så inskränkt och bitter. Jag önskar att jag var rik, ekonomiskt oberoende, gud är skyldig mig det, ge mig! Då skulle jag bara resa, resa och jobba, för då skulle jag kunna ge tillbaka av mina skitiga pengar som bara bringar folk olycka.
Det är det som depression är. Depression är pengar! Alla vet det... Man blir deprimerad om man inte har några, man blir deprimerad om man har allt. Jag blir deprimerad av girighet, och de dagar jag inser att jag är lika girig och lika djävla beroende av pengar som alla andra. I slutändan är ingen speciell, det har jag och min grekiske vän kommit fram till.
Det är lustigt när man inser hur lika folk tänker, oavsett vilka delar från världen man kommer ifrån. Man fattar det inte riktigt förrän man upplever det. Alla är vi lika djävla dana, vilket känns både skönt och deprimerande på samma gång. Det är som att man förväntar sig olikheter endast för att man talar olika språk, äter olika mat, har olika idoler.
Jag och min svenske vän talade om hur bra det är att vara en äkta djävla egoist. Det är en ren dygd! på riktigt! Jag menar, det enda som någonsin har och någonsin kommer att existera är DU! Just det, du, du ! Dina ögon är de enda som kommer att se åt dig, dina öron är de enda som kommer att höra åt dig. Aa, fatta vinken, men visst kan det vara så att man lär av andra, men i slutändan står du kvar, som en färdig produkt liksom. Och vad gör den produkten? Jo, den går och dör. Så då kom vi även på att allting är förgäves, allting man bygger upp kommer man ändå dö ifrån. Då är det lika bra att bara leva och softa. Sen vet jag inte hur mycket jag verkligen tror på denna teori av oss, men det är lite skönt, att tänka på, när man bara vill slappna av.
Kommentarer
Trackback
